Då var det dags igen då. Ännu en kassasuccé för Camilla Läckberg, eller? Ja, jag tror faktiskt det, men personligen tycker jag hennes senaste deckare Fyrvaktaren är en av hennes sämsta böcker.
Historien känns så klart igen. Handlingen kretsar i vanlig ordning runt polisen Patrik och författaren Erica, som i den här boken nyligen blivit föräldrar till tvillingar. Förra boken Sjöjungfrun slutade med en riktig cliff hanger där Erica och hennes syster Anna är med om en bilkrasch, och hur utgången blir där påverkar stora delar av den här boken med.
En man hittas mördad i sin lägenhet av sina föräldrar och när poliserna börjar utreda mordet hittar de till en början ingenting som kan förklara vem som bragt mannen om livet. Han var en till synes ovanligt skötsam man utan några mörka hemligheter, men det är ju lite underligt att hans barndomskärlek Annie precis återvänt till Fjällbacka efter flera års frånvaro.
Annie har flytt från Stockholm och händelser där som vi inte får reda på så mycket om. Man vet bara att hon med blodiga händer kastat sig in i sin bil och kört till Fjällbacka för att skydda sig själv och sin son. Hon äger en liten stuga på Gråskär, eller Gastholmen, som fjällbackaborna kallar ön eftersom det sägs spöka där. Annie känner av spökenas närvaro på ön, men vet att de inte vill henne illa.
Lite spökhistoria alltså över Läckberg denna gång. Men vad är det med spöken och fyrar? Tidigare har har både John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin skrivit om spöken och fyrar i sina böcker Människohamn och Nattfåk. I jämförelse med dem landar dock Läckberg väldigt platt, men om man gillar hennes tidigare böcker kommer man sannoligt gilla den här med. Det är helt enkelt en typiskt Läckberg-deckare även denna gång.
Här kan man läsa vad jag tyckt om en del av Camilla Läckbergs tidigare böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar