Min gamla favorit Martin känner uppenbarligen att karrären är på väg utför, han har ju inte haft några vidare framgångar sedan han kom fyra i Melodifestivalen 1999, och har därför gjort det som alla 29-åringar bör göra. Skriva en biografi över sitt liv. För jag tror det är det han försöker göra, men jag är inte helt säker.
"Hej, det var Elton Persson" handlar nämligen om en halvdan flickidol med en mycket mer berömd fru som hankar sig fram på småspelningar i orter som Borås och Oskarshamn. Känns det igen? Martin var ju tidigare gift med Dilba, som ju alltid ansetts som mer begåvad än Martin själv. Han har vidare alltid ansetts som just halvdan, så alla koncept i boken känns självupplevda. Därför blir det så märkligt när allting framställs som fiction när det egentligen är på riktigt, och ifall det inte är på riktigt varför inte hitta på en roligare historia då?
Jag har alltid gillat Martin, det kan alla som känner mig skriva under på. Jag har försvarat denne man i vått och torrt. När folk kallar hans första skiva "Rymdraket" för tuggummipop på lägsta nivå kallar jag det trallvänligt och befriande. När han slog igenom med "Du är så yeah yeah wow wow" grymtades det att han sjöng falskt, jag hävdade att man inte behöver sjunga klockrent för att det ska vara underbart bra (detsamma gäller samtliga kritiker till Håkan Hellström) och när han lade ner sin popkarriär och övergick till att spela punk på svenska med Nina Rochelle så stod jag självklart längst fram på deras spelning på Malmöfestivalen för ett par år sen. Men nu, nu är det slut mellan mig och Martin.
"Hej, det var Elton Persson" är en riktigt usel bok. Det finns ingenting som ens liknar en historia, utan hela boken är bara en uppradning av vad Elton Person gör, dvs i kort: knarkar och super, är bitter och spelar en och annan misslyckad konsert. Det enda positiva jag kunde hitta i boken var att den gick snabbt att läsa...
betyg: 2/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar