Det här är en bok som stått på min "Nya romaner"-hylla i en hel evighet, utan att någon visat något större intresse för den. Själv har jag haft ambitionen att läsa den ungefär lika länge, och bakgrunden till det har jag för mig var att den rekommenderas i något sammanhang som jag fann pålitligt. Nu har jag iaf äntligen tagit mig igenom de 400 sidorna och jag är i ärlighetens namn ganska kluven.
Boken börjar bra, Lee Fiora ska börja sitt första år på high school på en internatskola tolv timmars bilfärd från sitt hem i USA:s mellanvästern. Skolan, Ault, ligger på östkusten och här ska Lee spendera fyra år. Romanen består av en kronologisk uppräkning av både betydelsefulla, och mindre betydelsefulla händelser som väl ska ha påverkat Lees utveckling. Hennes klasskamrater består främt av ungdomar som blivit blasé av att aldrig behöva bekymra sig för varken pengar eller vänskap, och eftersom Lee kommer från helt motsatta förhållanden känner hon sig inte som dem. Men samtidigt som hon vill vara som dem och passa in, vill hon fortfarande vara samma person som när hon anlände till Ault. När hennes föräldrar kommer till skolan och hälsar på blir de besvikna över vilken förändrad person hon blivit, och Lee hatar sig själv för vilken människa Ault har gjort henne till.
Sittenfelds krönika över en flickas väg under de känsliga åldrarna 14-18 känns väldigt träffande och man undrar ju genast om det är självupplevt. Det finns ingen tydlig handling som stegras, ingen deckaraktig känsla av att man ska lista ut en mördare, utan allt flyter på i en ganska trevlig takt. Resultatet blir över förväntan, men ibland blir det lite långrandigt och tradigt.
Betyg: 6/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar