Barn och musik kan ju vara en ganska komplicerad historia. Man har ju hört skräckexempel från föräldrar vars barn enbart lyssnar på Eric Saade eller smurfhits, och där hoppas jag att jag aldrig hamnar. Hemska tanke. Jag har därför försökt sedan tidig ålder att introducera James till musik som jag gillar. Detta har fungerat med blandad framgång.
Musik från Melodifestivalen och Eurovision song contest fungerar i regel ganska bra, och en tydlig trend har jag märkt att James tagit efter sin mammas intresse för Tyskland för när man slår på Västtysklands hit från 1979 - Djingis Khan så blir det nämligen fart på pojken, men det fungerar även med senare tysk schlager som t.ex. Texas Lightnings countrydänga No no never från 2006.
En av James tidiga favoriter från just Melodifestivalen var Salem al Fakirs låt från häromåret Keep on walking samt Hope and glory av Måns Zelmerlöv. Jag är fullt medveten om att vissa av dessa alternativ kan verka lika hemska som de jag nämnde i början, men för mig är det en milsvid skillnad.
Hur som helst. Jag har ju varit tvungen att introducera en av mina absoluta favoritgrupper också, Kent, och där kan man väl säga att det inte riktigt blev som jag hade tänkt och önskat. De första skivorna lämnar tydligen James helt oberörd, medan det från och med Vapen & ammunition tydligen börjar kännas bättre för honom då han slänger med huvudet och snurrar runt på golvet. Men. Om James får välja så är det alla gånger så här han föredrar Jocke Berg:
Och jag slits mellan att vara sårad ända in själen och att känna lite glädje över att han i alla fall gillar en liten del av Jocke Bergs textförfattande. För det finns bara en som skriver texter som han (på gott och ont).
"Jag kan verka galen
Som hänger här med dig
Men bara att jag fått chansen
Betyder allt för mig
Du är klart speciell
Ja du är min modell
Det kan låta knasigt
Du kanske blir förskräckt
Jag kan verka galen
Men det känns perfekt"
(Det känns perfekt, Jocke Berg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar