Jag fullkomligt slukade den första delen och kände mig extremt peppad inför en fortsättning. En känsla jag inte haft sedan Harry Potter-böckerna, och det säger en hel del om hur bra jag tyckte Guldkompassen var. Jag är nu nästan klar med del 2, Den skarpa eggen och jag har inte blivit besviken ännu.
Böckerna handlar i första hand om Lyra som växer upp som förlädralös på ett college i Oxford. Hon är ett väldigt handlingskraftigt barn och låter ingen köra med henne. Som följeslagare har hon sin daimon, Pantalaimon. I Lyras värld har nämligen alla människor en daimon, ett djur som kan förklaras som deras själ. Man kan inte separeras från sin daimon utan att uppleva mycket stor smärta. När man är barn kan daimonen ändra form men när man blir vuxen tar den en särskild djurform.
Plötsligt börjar det försvinna barn runtomkring Lyra, och ryktet börjar gå att det är Slukare som tar dem. Vad Slukarna egentligen gör med barnen vet ingen, men man tror att det är något riktigt hemskt.
Det här är inga vanliga fantasyböcker, och man inser väldigt snabbt att historien har ett väldigt djup och mycket spännande undertoner. Det är svårt att förklara utan att det låter torrt och trist vilka stora ämnen som behandlas här, men torrt och tråkigt är det sista man kan säga om böckerna. Philip Pullman är en mästare och jag måste genast läsa fler av hans böcker.
Så om du vill läsa en annorlunda men lättläst och ganska så realistisk fantasyserie om livet, döden, religionen och gott och ont rekommenderas den här trilogin varmt. Varning dock! Om du väl läser första delen kommer du garanterat vilja läsa fortsättningen.
Betyg: 3 - Över förväntan
Bilden är lånad från den här sidan, och vill ni läsa vad tipsaren Siska skrev om boken kan du göra det här.
1 kommentar:
dom är uppskrivna på att-läsa-listan.
nu är det väl snart dax för en ny rebus, eller?! :)
Skicka en kommentar